16 dagar kvar…och jag reflekterar vidare

Som vandrare längs livets väg kan jag inte låta bli att förundras över människans förmåga till egen reflektion. Vissa av oss, mig själv inkluderad, reflekterar kanske mer än andra. Jag erkänner att jag är en av de som går på denna jord som älskar att utvecklas, är nyfiken på det mesta, ständigt redo att lära nytt, ständigt redo att ompröva tidigare ställningstaganden och är ständigt reflekterande över det som händer i världen och inte minst i mitt eget liv. Jag går lite i Ignatius av Loyolas efterföljelse och både tackar och reflekterar dagligen. Den kritiskt lagda kan naturligtvis ifrågasätta detta ständiga reflekterande, för egen del är jag mer förundrad över möjligheten till reflektion som livet ger. Jag är en reflekterande människa av rang och det är jag stolt över. Det är 16 dagar kvar till min prästvigning och här kommer ytterligare en reflekterande text.

I det andra prästlöftet som jag kommer att säga JA till i Lunds domkyrka den 21 januari nämns reflektion i den förklarade texten som åtföljer löftet. Så här är löftet och den förklarade texten,

”Vill ni stå fasta i kyrkans tro, rent och klart förkunna Guds ord, så som det är oss givet i den heliga Skrift och så som det är omvittnat i vår kyrkas bekännelse, och rätt förvalta sakramenten?”

”För att kunna stå fast i kyrkans tro behöver prästen teologisk kunskap och andlig mognad. Kunskapen om kyrkans tro, bekännelse och lära, som förvärvas genom utbildning, fortsatta studier och teologisk reflektion, behöver ständigt fördjupas så att de teologiska frågeställningarna kan bearbetas på ett sakligt sätt. Den andliga mognaden förutsätter att grundläggande teologisk kunskap integreras med personligheten. Prästen ska ständigt sträva efter att umgås med Gud, fördjupa sin teologiska kunskap och mänskliga klarsyn för att mogna till andlig insikt och leva under den heliga Andens ledning. Den som går in i uppdraget som präst behöver vara medveten om denna grundläggande förutsättning.”

I texten föregås ordet reflektion av förtydligandet att det handlar om teologisk reflektion. För egen del inbegriper teologin det mesta i mitt liv, så det avgränsar inte riktigt begreppet reflektion något. Kanske borde jag därför reflektera lite kring varför jag ser teologin som egentligen allt här i världen, men det får bli en annan reflektion. Istället funderar jag lite på det här som jag kallar ”den inre resan”. Naturligtvis lånat från Hammarskjöld som med sitt konstaterande att ”den längsta resan är resan inåt” satte djupa spår i mig och mitt reflekterande.

På samma sätt som vi upplever saker och ting i den yttre världen varseblir vi saker i vår inre värld. Det är egentligen inte så konstigt, varje människa har en rik uppsättning av emotionella förmågor som möter denne i varje ögonblick. Dessa förmågor har bara den personen och Gud tillgång till, ingen annan. Till detta ingår naturligtvis allt som har med tro, tvivel, samvete, förundran, nyfikenhet, besvikelse och fascination att göra. Jag kan inte nog sluta att fascineras över hur mitt inre landskap gestaltar sig i varje ögonblick i livet. Hur jag tänker, känner och reagerar på olika saker, ögonblick eller när jag bara är. Vilket fantastiskt landskap som finns i våra inre.

Ibland när jag reflekterar över detta inre landskap önskar jag ibland att ha ett liv utan ångesttankar eller nedstämdhet, speciellt i tider när livets prövningar varit extra hårda och när jag har befunnit mig djupt ned i mörkret. Ser jag detta ur ett bredare perspektiv, vilket kan vara svårt där nere i det djupaste mörka, så förstår jag att ett gott liv inte är möjligt utan perioder av ångest eller nedstämdhet. Ljus är ju trots allt ett meningslöst begrepp om man inte kan spegla det i mörker. Utan nedstämdhet och ångest skulle det vara svårt att uppskatta de lyckliga och glada stunderna i livet. De som lever sina dagar i ständig lycka och glädje får nog aldrig uppleva den ”sanna” glädjen över exempelvis den första vårsolens fantastiska solstrålar efter en lång tuff vinter. Kahlil Gibran skriver i sin underbara bok Profeten,

”När ni är lyckliga, se djupt in i ert hjärta och ni skall finna att endast det som berett er sorg nu ger er glädje. Och när ni är sorgsna, blicka på nytt in i ert hjärta, och ni skall se att ni i verkligheten gråter över det som en gång berett er glädje.”

Av den medeltida munken och mystikern Mäster Eckhart har jag lärt mig att det finns en ”gudomlig gnista” i varje människa. Uttryckt på ett annat sätt kan man säga att Gud bor i varje människas innersta. Det kan vara svårt för en icke-troende att ta till sig, ibland även för en troende, men resan inåt blir därför en särskild resa. För mig blir resan inåt därför en slags resa för att möta Gud. Den Gud som är höljd i ett mysterium, som vi ibland har nära till och som vi ibland känner som långt borta. Utifrån min inre resa i mitt eget liv har jag lärt mig, oavsett mörker eller ljus i mitt liv, att Guds närvarokänsla hos mig handlar inte om Gud, utan handlar om mig. Den inre resan handlar således mycket om hur mycket jag har att bearbeta för att mötet med Gud ska bli enklare. Gud är alltid med mig, jag bär ju Gud inombords, frågan är om jag känner det?

Ofta när jag tänker på ljus och mörker i mitt liv och den inre resan som jag vandrar för att förenas med Gud kommer CS Lewis upp i mina tankar. Denna underbara professor som har mängder med klokskap att ge oss. Ett av dessa kloka citat får avsluta denna text. Det är 16 dagar kvar till min prästvigning och jag vandrar vidare längs den inre resan.

”God whispers to us in our pleasures, speaks in our conscience, but shouts in our pains: it is His megaphone to rouse a deaf world.”

Pax!