28 dagar kvar…julens under!

Fick med kort varsel rycka in och hålla en gudstjänst, ”Jul vid krubban”, i Högseröd kyrka idag. Helt underbart! En fantastisk kyrka och härligt att få börja julafton med gudstjänst! Dessutom fanns det snö i Högseröd, till skillnad från på Limhamns snöfria gator.

God jul på er alla, det är nu 28 dagar kvar till min prästvigning och jag går och funderar på det här med julens under och om vi inte visste. Låter det märkligt? Följ med mig en stund i mina tankegångar.

För tänk om vi inte hade haft facit. Tänk om vi inte hade vetat. Det fina med kunskap och erfarenhet är ju att vi kan utgå från den och bygga vidare. Vi kan ta avstamp i en visdom som är oss given, men tänk om vi inte hade haft facit. Tänk om vi inte visste. Låter det konstigt denna julafton när ni trötta sitter där och…ja, vad vet jag vad ni gör?

För tänk om vi skulle ta bort vetskapen kring julevangeliet och befinna oss i okunskap innan Jesus tid. Vi sitter där med våra herdekompisar och tittar ut över det karga landskapet. Vi skulle få frågan från någon herdekompis om ”hur tror du Gud, som är Herre över himmel och jord, evighetens Gud, hur tror du Gud kommer till oss här på jorden?” Vi kanske skulle svara något i stil med att Gud kommer till oss med påmpa och ståt i en Guldvagn nedstigen till jorden som den kungaliknande bild vi kanske bär på. En Gud som skulle visa sin makt genom att visa sin storhet, både i gestalt och i hur Gud bestämde. Vi skulle nog mycket tänka oss in i att Gud är likt en kung, en profet, en allsmäktig Gud som skulle komma till världen som en alltigenom stor kung. Skrifterna säger just det. Som det står i profetian hos profeten Sakarja:

”Se, din konung kommer till dig.
Rättfärdig är han, seger är honom given.
I ringhet kommer han, ridande på en åsna,
på en ung åsnehingst.”

Vi har dock facit. Gud kom inte likt en kung i en guldvagn. Gud kom till oss människor, men inte stor och mäktig, inte med pompa och ståt utan som ett litet barn. Som ett litet värnlöst barn, helt i händerna på de som är hans föräldrar. Han tittar på oss sträcker ut sina armar och säger ”Älska mig. Se mig, ta hand om mig”. Gud, vår herre, föds ner till oss som den enklaste av alla enklaste, i ett stall i en krubba.

Detta är Julens stora budskap, Gud kommer till oss, som en av oss! Om vi inte hade haft facit, om vi inte hade julevangeliets kunskap hade detta varit svårt att tro på. Det hade varit enklare att tro på Gud om Gud kom på gyllene vingar och dånat oss i örat, ”Böj knä, nu är jag här!” Om Gud, kommit som en rättvis domare och sagt, ”ni gör fel och ni gör rätt.”

Men vad säger det egentligen om Gud? Att Gud vill visa sin makt? Nä, det säger mer något om oss människor. Det säger något om den världsbild och den kunskap vi trodde/hade. För så var det. Många längtade efter en Gud som kom nederstigen från himlen och skulle rädda människorna från det onda. Likt en räddande kung. Ska vi rannsaka oss själva så är det nog många i nutid som fakltiskt bär på liknande önskningar. ”Tänk om Gud kom som en kung och bara bestämma och skapa fred överallt!”

Istället kom Gud som ett värnlöst barn. Varför? Ibland brukar jag tänka på att visserligen vet Gud allt men tänk om det handlar om tillit, det handlar om trygghet, det handlar om kärlek? Det handlar om vetskapen om att mig kan ni lita på eftersom jag vet hur det är att vara människa. Jag har gått före, jag har gått i era skor. För så fungerar vi människor. Vi litar på politiker eller andra människor som har upplevt exempelvis samma sak som jag går igenom nu. Vi har mindre svårt att lita på människor som inte har gått igenom det jag har gått igenom eller det som jag står inför. Någon som badar i pengar och säger till oss andra arbetslösa och vi som har svårt att få månadslönen eller studiemedlet att räcka till…lita på mig…jag vill ha din röst. Varför skulle jag tro på dennes löften när han/hon inte lever i min värld, i min verklighet?

Att ha facit är både en gåva och en hämsko. Det finns ett talesätt som säger ”det är alltid lätt att vara efterklok”. I backspegeln, efter att saker och ting har skett, efter att vi har fått vetskap, är det alltid lätt att säga att så skulle jag ha gjort, eller så skulle jag ha tänkt. Men det här med att inte veta gör oss också mer mottaglig för att under kan ske, att livet kan ta vändningar som vi inte har förväntat oss, att tryggheten trots allt kan finnas i att inte alltid veta.

Nu kom Gud som ett värnlöst barn. Vi har facit. Där någonstans är Maria. Den unga Maria. Som tror utan att veta. Ganska blint faktiskt. Hon som ställer sig till förfogande för hoppet och kärleken. Och den tron gav henne en resa genom ljus och mörker. Att bära Gud, bli förälder, se sin son växa upp till en ledare som blev både hyllad och smädad. Hon fick stå vid sin sons grav, men också uppleva en uppståndelse utan dess like.
Hennes ”JA” till Gud blev en förutsättning för oss andra. Hon blev den människa genom vilken Gud fysiskt tog plats hos oss. För att vara bredvid, för att visa på växeldragandet mellan tron, hoppet och kärleken. Och jag tror att Gud behöver också oss, att gå bredvid varandra, att våga gå genom hopplöshet och kärlekslöshet, för att försiktigt komma ut i ljuset.

Så låt Maria vara vår ledstjärna även idag. ”Var inte rädda. Känn ingen oro”. Vi är inte ensamma! Vi har alltid någon som går bredvid oss. Som delar vår oro. Som delar våra bördor. Tron hjälper dig även när du inte vet hur allt ska bli. Vi tror utan att veta.

28 dagar kvar…God Jul på er och härlig fjärde advent!

/Pax