30 dagar kvar…

Jag fortsätter att fundera kring löftena vid prästvigningen. Nu är det 30 dagar kvar och jag grubblar vidare. I andra vigningslöftet lovar prästerna att förverkliga sin kallelse med Kristus som förebild. Det förpliktar verkligen, det måste jag säga. Sprickor finns ju i varje människa, svårt att se att Kristus hade några sprickor, så förebilden är i det närmaste perfekt. Kanske är det inte den perfekta Kristus som är eftersträvansvärd vid löftesgivningen utan en förebild som genom sina ord och liv alltid pekade på en framkomlig väg. Kanske är det så att trots ens egna sprickor i medvetandet kunna med sitt prästerliga kall visa på Kristus vägs möjligheter? Då finns det en väg som jag arbetar hårt med och som jag försöker fullfölja i alla livets ögonblick, nämligen sanningens väg.

Jag brukar lyssna på Leonard Cohen. Det är något med hans mörka röst. Fastnar ofta för hans låt Anthem. Några av textraderna lyder:

”Forget your perfect offering. There is a crack, a crack in everything. That´s how the light gets in”.

Jag stannar upp och tänker att han har så rätt. Sprickor finns i allting, det är så ljuset kommer in! Vi är många som springer runt och försöker spackla ihop alla de naturliga sprickor som finns i våra liv. Försöker dölja det som man kanske tycker är udda eller som man vill skyla. Leonard Cohens textrad påminner mig om att det finns något vackert i alla våra sprickor, det är där ljuset kommer in, det är där vi är som mest genuina, det är där vi är de vi innerst inne är.

Jag tänker att vi inte ska vara rädda för att inte vara perfekta, varken i andras ögon eller i våra egna ögon. De sprickor vi bär på visar ju bara på att vi är människor, inte gudar.

Det finns en rad i Johannesevangeliet som ger mig insikt om hur jag ska leva mitt liv. En enda rad som guidar oss alla. Så enkel men ack så svår att leva upp till.

”Ni ska lära känna sanningen och sanningen ska göra Er fria” Joh 8:32

En visdom som ges till oss för att det helt enkelt ska bli lättare att leva. Ska det egentligen vara så svårt? Ja, tydligen för vi är inte ens ärliga mot oss själva. Att vandra i sanningens spår är att i varje steg vara genuin äkta mot sig själv och inte vara någon annan. Att acceptera den du är, som den operfekta människa du innerst inne är, med alla dina fel och brister. Att gå mot strömmen och inte göra sig till för att ”passa in” bara för att andra tycker det. Att leva och älska med hela ditt hjärta utifrån vad du tycker och tänker, även när det är som svårast. Att slå bort alla rädslor över att inte duga som du är eller rädd för att inte ge sig hän. Att acceptera att vara äkta när det är som svårast öppnar upp för nåden, tacksamheten och glädjen i ditt liv. Det öppnar upp för ljuset.

Du lever ett liv där du är med dig själv den mesta tiden, även om du lever i en relation. Både tidsmässigt och tankemässigt är du mestadels ensam. För egen del har jag dock kommit till slutsatsen att du aldrig är ensam. Jag tror att Ulf Lundell har rätt när han sjunger,

”Du kan aldrig ljuga för dig själv och Gud”

Det finns alltid någon där. Någon som ser ditt egentliga, genuina jag. Du kan därför aldrig ta dig ifrån sanningen, eftersom både du och Gud vet sanningen. Om du gör något för någon annan för att passa in i gruppen, men egentligen inte vill göra det, ja, då har du gått ifrån sanningen och både du och Gud vet det.

Jag brukar därför tänka att de saker du gör när det enbart är du och ingen annan i din närhet visar vem du innerst inne är. Du kan helt enkelt välja att vara ditt sanna jag eller inte. Det är ett val, men du kan aldrig gömma dig från sanningen. Att välja att vara sig själv i en värld där det finns så mycket tyckanden och förutfattade meningar är svårt, men inte omöjligt. För det finns alltid någon mer än du som vet, det du innerst inne går och bär på, och när du förställer dig eller inte. Samtidigt kanske du brottas med egna tvivel när du försöker att i varje stund vara dig själv.

”Tänk om jag tycker att jag duger som jag är, men andra inte tycker det? Tänk om jag låter andra se mina sprickor och ingen kommer därefter tycka om mig? Tänk om mina vänner tycker bättre om mig ifall jag förställer mig en aning?”

Det finns mängder med tvivel som kan uppkomma när du försöker följa sanningen varje stund i ditt liv. När dessa tvivlande tankar kommer, för det gör de, så har jag ett knep. Du får det helt gratis av mig. Läs sinnesrobönen tyst i ditt huvud, det brukar hjälpa.

Efter alla mina år i livet har jag kommit fram till tre gåvor som jag bär med mig i sanningens spår. Längs min livsväg. De kan sammanfattas under paraplybegreppet ”självmedkänsla”. Du tar hand om dig själv på bästa sätt under livets upp- och nedgångar. Genom glädje och sorg. För mig är det en kombination av att vara snäll och äkta mot mig själv, att acceptera det mänskliga och att vara medveten närvarande i varje stund. I alla tre gåvor så handlar det om att följa sanningen.

1, Den första gåvan handlar om att vara snäll mot sig själv och äkta i allt du gör. Du följer sanningens väg och då har du en varm och förståelig självkänsla, både när du misslyckas men även när det går bra. Du är sällan så dålig, och kanske pratar ned dig själv ifall du misslyckas, och du är sällan så bra, ifall du lyckas överträffa dina och ev. andras förväntningar markant. Var dig själv. Förträng inte det jobbiga utan acceptera allt som händer och se dem som gåvor för dig att lära dig utav.

2, Den andra gåvan handlar om att helt enkelt acceptera att du är mänsklig. Du är inte perfekt. Att eftersträva perfektionism är inte detsamma som att försöka göra sitt bästa. Perfektionism handlar inte om något sunt. Perfektionism handlar om när vi förställer oss och försöker att leva det perfekta livet, se perfekt ut och göra allt perfekt. Genom att försöka efterleva perfektionism blir du inte en bättre människa, utan då försöker du leva upp till någon annans förväntan och eftersträva deras gillande. Släpp det och var dig själv istället, som den operfekta människa du innerst inne är.

3, Den tredje gåvan handlar om att i varje stund följa sanningen, oavsett vad som händer. Du är så pass närvarande att du har en nyanserad inställning till allt som sker, oavsett om det känns som en positiv stund eller negativ stund. Allt är i ditt huvud. Du kan välja att identifiera dig lagom med dina känslor som kommer upp i stunderna. På så sätt fastnar du aldrig i det negativa. Att vara medveten i stunden innebär att du inte överdriver dina känslor. Du får helt enkelt aldrig panik. Sanningen finns ju där oavsett vad som har hänt.

Att vara sann mot sig själv är dock bara en del av livet. Du är ju ingen ö utan måste hela tiden interagera med andra, du vill ju det också, vi är ju sociala varelser. I interaktionen blir du utsatt. Du blir utsatt för andras tyckanden, för andras åsikter och dina åsikter och ageranden jämförs med någon annans. I vår värld där så mycket baseras på att visa upp en fin yta på exempelvis Instagram eller Facebook för att få andras gillanden är det svårt att inte ryckas med också i vad andra säger och tycker om och med dig. Det är självklart att du ska lyssna på vad andra säger men i sanningens namn ber jag dig att se varje stund med andra som en övning i sanningens spår. Allt handlar om hur du uttrycker dig och om du gör det på ett snällt och ärligt sätt ser jag inga bekymmer med att du är i full sanning med dig själv, även tillsammans med andra.

Det här är inte lätt. I vissa situationer blir det nämligen så att du ställs inför valet att vara populär i andras ögon kontra att säga sanningen. Då kan man åka på rejäla smällar. Vissa människor är genuint elaka och trycker ned en annan människa ifall dessa avviker i åsikter. Att vara elak är en lättköpt pyrrusseger, för ”sanningen ska göra er fria” och att följa sanningen innebär också att sanningen alltid kommer fram. Vi har ju redan konstaterat att du och Gud vet ju redan sanningen.

Vi ska dock komma ihåg att även om vi följer sanningen och blir kritiserade av andra så svider det inombords. De gånger vi vågar följa vårt hjärta och vara motvalls mot vad alla andra tycker och tänker, är tuffa.

Jag tror dock Leonard Cohen och Jesus även i dessa sammanhang har helt rätt. Sanningen ska göra dig fri och det finns alltid sprickor. Det visar bara att du är människa och inte Gud.

Pax!