31 dagar kvar…

Jag är förtjust i paradoxerna, motsatserna, ytterligheterna eller vad du än väljer att kalla två element som är varandras olikheter. Det här med att antingen göra någonting fullt ut eller inte göra det alls, att antingen är det ljust eller så är det mörkt, att antingen är det varmt eller så är det kallt, eller antingen så är man vegetarian eller så är man det inte….jag kan fortsätta att exemplifiera men jag tror att ni förstår vad jag menar. Jag tycker helt enkelt om det ena eller det andra, något mellanting är ingenting för mig.

Till detta hör också att jag tycker om att vara beständig i det jag gör. Att exempelvis hålla på med en run-streak, som jag gör, så finns det något fint i att just hålla i den run-streaken så länge som möjligt, oavsett vad som händer i ens liv. Det beständiga är fint och vad den beständigheten gör med en människa. Fint att fullfölja det man har påbörjat. Lite av detta kommer jag att beröra i dagens blogginlägg…det är nu 31 dagar kvar till min prästvigning och jag funderar på ljuset och tystnaden.

Det är mörkt i lägenheten, ljuset från datorn är det enda elektriska ljuset. Vid min sida har jag ett ljus tänt, i övrigt är det mörkt. Det är tyst också. Vattnet i värmeelementen hörs en aning, annars är det bara mitt smattrande på tangenterna som avslöjar någon form av aktivitet. Under flera år har jag dragits till två element som jag har funnit viktiga i mitt liv, det ena är ljuset som bryter mörkret och det andra är tystnaden som bryter alla ljud. Två element jag har svårt att leva utan. Ju äldre jag blir, ju mer inser jag hur viktiga dessa är för mig.

Jag saknar dock att vara ute i det fria där dessa element finner sin naturlighet. I sommarstugan utanför Kalmar, i Karlsbo, brukar jag gå upp tidigt när solens strålar bryter mörkret, bara för att lyssna på tystnaden och se ljuset komma. Huset ligger långt ifrån civilisationen med skogen som närmaste granne. Jag lyssnar på tystnaden. Försöker i alla fall. För det är verkligen inte tyst. Fåglarna sjunger för mig och vindens sus i lövträden omsluter mig. Några andra mänskliga ljud i form av människor eller bilar saknas. Precis som det ska vara. Jag är på jakt efter tystnaden och vad den gör med mig. Tystnaden runt omkring mig gör att mina andetag blir som en orkester. Allt förstärks. I den här miljön, där det så naturligt finns så lite mänskligt liv är tystnaden egentligen avsaknad av mänskligt ljud. För tyst är det aldrig. Djuren som omger mig gör sitt bästa för att sjunga för mig. Vinden viner i lövträden och gör ett slags vågljud som får mig att färdas till havet i mitt inre. Det knakar i väggarna i det hus som min morfar byggde för cirka 90 år sedan. Jag gör en egen definition av tystnaden här. Det handlar om ett tillstånd där vanliga ljud är begränsad. Kanske är det inte tystnaden jag vill åt utan den här ljudbegränsningen. För tystnad kan man kanske aldrig finna i en värld som alltid låter?

I somras slog jag upp ”tystnad” i en ordbok. I ordboken stod det att ”tystnad är en relativ eller total frånvaro av ljud”. Synonymer till tystnad är stillhet, lugn, ljudlöshet och silentium. Jag slås av att det kanske är den bestämda formen av ordet jag är ute efter, nämligen ”tystnaden”. Det låter ungefär som en årstid, våren eller sommaren. Något önskvärt som bär på en förväntan. Något eftersträvansvärt. När alla andra ljud är begränsade i min omgivning blir naturens egna ljud mycket starkare. Det känns som om jag får en klarare blick och blir en känslighet rikare. Det blir på något sätt eftersträvansvärt att lyssna mer på mig själv, på mina egna andetag, på mina egna ljud. Jag försöker finna min ton.

Under flera år har jag dessutom levt mitt liv utefter en app. Det kan låta märkligt, men jag följer en apps tider som säger mig när solen exakt går upp och ned just där jag befinner mig. Jag följer den. På sommaren kan det vara tufft att gå upp runt 04 på morgonen för att se solens strålar, men nu under vinterhalvåret blir det istället väldigt sent. Jag älskar att se när ljuset har intagit vår värld. Mörkret är borta. Det är något med upp- och nedgångar eller mörker och ljus. Det finns något meditativt att se ljuset antingen gå upp eller ned, komma eller försvinna.

Jag läser som vanligt mycket, så även denna natt. Två litteraturgiganter jag alltid har nära mig är Johannes av Korset och Dag Hammarskjöld. De båda fångar både tystnad och ljus oerhört passande. Här är ett citat från Hammarskjöld,

”Trons natt – så mörk att vi där icke ens få söka tro.”

En oerhört kraftig rad med ett innehåll som signalerar att när det är som mörkast i ens liv, då hjälper inte ens tron. Hammarskjöld citerar i samma avsnitt Johannes av Korsets dikt om ”trons natt”, den natt som vi identifierar med en djup personlig kris. Hammarskjöld rör sig mycket kring natten och mörker. Likaså gör Johannes av Korset.

Det är år 1954 när Hammarskjöld skriver ovanstående rad, hans andra år som Generalsekreterare, och utåt sätt verkar han inte gå igenom någon personlig kris just då. Hammarskjöld har läst mycket teologisk litteratur när han skriver denna rad och Johannes av Korset skriver om ”trons natt” som ett uttryck för en rörelse, en resa, ett möte mellan den gudomlige och människan. Dock är människan ibland innesluten i sin egen dynamik, i sin egen uppfattning, i sin egen värld, vilket hindrar människan från att se något annat än mörker. Känner inget annat än ensamhet. Känner inget annat än övergivenhet. Det är där människan kan hamna och det är det jag tror Hammarskjöld menar när han skriver att ”trons natt – så mörk att där icke ens få söka tro.”

Hamnar vi inte alla där någon gång i våra liv? Där allt känns mörkt och meningslöst och du känner dig verkligen ensam? Jag avundas de som har en så stark tro att tron allena räcker för att tända ett ljus i mörkret enbart genom att tro. Utifrån egen erfarenhet kan jag säga att när du är som djupast ned då känns det verkligen mörkt och det känns verkligen inte som att det finns något som helst ljus. Då delar jag Hammarskjölds text: ”så mörk att där icke ens få söka tro”.

Kanske finns det dock en annan sida att se på saken? När människan inte är medveten om Gud styrs hon av sin egen livskraft och sin egen livsvilja. Denna binder dock människan till sina egna behov och önskningar, därför att hon inte har någon annan orienteringspunkt än sig själv. För Hammarskjöld är dock tro det som skiljer sig från allt som kan beskrivas objektivt. Han gör en klar distinktion mellan tron och allt som man kan bli medveten om rationellt. Tro är för Hammarskjöld inte en upplevelse av något i verkligheten, inte ens en åtföljande känsla vid upplevelsen, ty allt detta kan produceras av det mänskliga sinnet och då är det inte gudomligt. Tro har att göra med varat självt. Denna aning om livet självt kan man ofta endast bli medveten om då man är i mörkret, då man är i kris, då man är i en gränssituation. Det paradoxala blir därmed att i mörkret ser man plötsligt livet, en medvetenhet över livet som får ett slags evighetsvärde eftersom det i mörkret representerar något unikt och helt oupprepat ögonblick.

Denna natt, som först fyller människan med mörker, är på samma gång gudskärlekens födelse. Enbart Gud blir livets utgångspunkt för Hammarskjöld (och Johannes av Korset). Resan, rörelsen till mörkret blir därmed också resan till Gud, vilket innebär samtidigt ett återfinnande av människans inre väsen, när människan låter sig vägledas av trons inre ljus. Det tänds ett ljus i mörkret!

Det paradoxala blir således att när det är som mörkast är man som närmast ljuset. Ungefär som jag känner med tystnaden. När det är som tystast då hörs det som mest. Oavsett hur du ser på livet och det andliga så finns alltid det ljusa och mörka runt omkring oss och inom oss. Allt kommer till syvende och sist att handla om hur vi hanterar dessa båda elementen i våra liv.

Livet är inte alltid ljust men det jag har försökt att beskriva med Hammarskjölds och Johannes av Korsets djupa teologi är att det finns ljus även i mörkret. Det paradoxala kan ibland vara att för att kunna se ljuset måste vi gå in i mörkret eller som en annan klok man uttryckte det för ungefär 2000 år sedan…

”Ljuset lyser i mörkret och mörkret har inte övervunnit det.”

När jag öppnar dörren på morgonen för att säga farväl till min älskling som ska till arbetet och för att se sista timmen med mörker innan ljuset tar över vår värld så hänger ett paket på vår dörr. Det visar sig att det är julklappen från MIND där jag är volontär och sitter i Självmordslinjen varannan vecka. Årets julklapp är en emaljmugg med ett motiv som kan ses både som en glad emoji eller en sur emoji. I texten på papperslappen som medföljer julklappen,

”Genom ditt engagemang som volontär på Mind bidrar du till att fler får en chans att prata om sitt mående, och dela både det mörka och det ljusa.”

Det är nu 31 dagar kvar till prästvigningen…till ljuset och tystnaden.

Pax!