Dag 36-35

Jag har gått ned i varv. Helgen har passerat och jag är väldigt lycklig och tacksam. Jag har verkligen börjat att uppskatta värdet av det vardagliga. Att njuta av varje ögonblick, varje möte, varje stund. I vår värld där det just nu är krig på många olika fronter, där hemlöshet, ensamhet och psykisk ohälsa är en del av vardagen känns en vanlig helg som en ynnest. En vanlig helg är en oerhörd rikedom. En helg där jag inte hastar igenom allt snabbt utan verkligen bemödar mig att leva ut varje sekund, så har min helg varit.

Det är nu 35 dagar kvar till min prästvigning och jag står och sneglar på min lapp som jag har haft några år på min kylskåpsdörr. Lite som en påminnelse för mig själv varje gång jag öppnar kylskåpet. Det står så här på lappen,

”En person som gör gott utan att vilja ha något i gengäld”

Det är en påminnelse till mig själv att livet är en gåva utan krav på prestation. Själva livet bygger upp en sådan förväntan på att jag ska hinna med att göra så mycket som möjligt, att jag ska förverkliga alla mina drömmar, att jag ska göra gott för mig själv och för andra. Lappen påminner mig om att det inte handlar om mig överhuvudtaget. Själva livet kan inte vara bråttom alls. Tiden går sin gilla gång ändå. Timme efter timme avlöper. År läggs till år utan att jag kan göra någonting åt det. Det är tillräckligt att bara leva. Jag är buren av något större än mig ändå. Jag räcker till. Jag får finnas. Jag får leva. Livet förväntar sig ingenting av mig. Jag har fått livet som en gåva. Jag vill därför, i allt jag gör, göra så gott jag kan utan att vilja ha varken tack eller något annat i gengäld. Jag har redan fått ett tack av Gud, jag har fötts och fått livet. Det här gör också att jag går in i möten med andra människor utan krav på någon motprestation alls. Det handlar helt enkelt inte om mig.

Jag har funderat mycket på egots drivkraft i mitt liv. Under några år har jag nu försökt att helt ta bort mitt ego på så sätt att jag försöker ta bort bekräftelsebehovet och att göra saker enbart för egen vinnings skull. Uppskattning är egoism och inget annat. Så enkelt är det. Det finns något som ingår i varje människas villkor och något som varje människa verkar vilja åtrå, nämligen bekräftelse. Även om jag skrev att jag lever efter devisen att jag inte vill förvänta mig något i gengäld från någon annan så är även jag en människa av kött och blod. Det är därför jag behöver kylskåpslappen som en påminnelse och som en daglig lärdom.

Det största hindret för att det ska bli ett bra möte med andra människor ligger hos mig själv och min inneboende vilja till att uträtta något och i min vilja att bli bekräftad för det jag är och för det jag gör. Det här gör att jag jagar egoistisk tillfredsställelse istället för att bara leva och se det som målet i sig. Jag jagar egoism i livet istället för att bara ta emot det och leva. Om jag i ett möte med en annan människa direkt börjar fundera på prestation och att jag måste leverera något slagkraftigt riktar jag direkt fokuset till mig själv. Till en början kan detta låta som att jag känner med den andre och att jag möter den andre på bästa möjliga sätt men det är därifrån en tunn linje till att det till slut enbart handlar om mig själv. Jag kanske till slut också börjar kräva uppskattning och tack för det jag gör och uttalar till den andre eller tänker outtalat att ”jag fick inte ens ett tack”. Vågar jag istället helt och fullt vara i själva mötet utan löften på någonting och utan förväntningar kan en medmänniska automatiskt bli bekräftad i dennes livssituation och bli synlig. Hoppet kan då växa i själva mötet och jag har fullgjort min uppgift.

Den här helgen har jag spenderat i sällskap med många och jag är oerhört tacksam för alla dessa möten och ögonblick. Mitt egoistiska jag har fått vila och det är jag ytterst tacksam för.

35 dagar kvar till prästvigning…

/m