Dag 39-37

Ni som läste mitt blogginlägg igår vet att jag hamnade på Killans bönegård direkt efter min examensdag. Det blev verkligen att gå från mängder av sociala möten, nätuppkopplingar, uppsluppenhet och intryck till att helt öppna upp sig för tystnadens underbara möjligheter i en enkel och avskalad miljö. Vår sena ankomst gjorde att Karen och jag direkt checkade in i våra respektive rum och i alla fall jag hann med några dikter av Bolander innan John Blund tog vid.

Att vakna upp till tystnaden i Killans bönegård är att lyssna till sitt inre och höra Guds tilltal. Det är att göra varje moment i sitt liv till en slags ritual. Du har inte bråttom, det känns som om du har all tid i världen, och det finns egentligen inga krav eller måsten. Du är ett med nuet. Det är en fantastisk känsla och en fantastisk möjlighet.

På gården finns förutom dusch och toaletter ett bönerum, bibliotek, matsal, kök och det så kallade Mariarummet med en underbar kakelugn. På ovanvåningen finns respektive enkelrum och ett gästkök. Inget rum verkar vara det andra likt och det knarrar i varje golvplanka. Du kan verkligen inte göra något i smyg, allt hörs. Vandrar du lugnt så låter det mindre och det är självklart att det faktum underlättar själva retreaten som sådan.

Vi följer bönegårdens uppgjorda Tidebönsschema. Det innebär att fyra gånger om dagen ringer klockan till bön. Killans bönegård använder deras egen ”Timmarnas bön” som modell. Den utgår från ett fyra-veckorsupplägg med böner från Psaltaren. Ordet läses också vid varje bön. Även psalmsång ingår. Bönerna växelsjunga eller växelläses. Målet är att bli en enda röst, så vi lyssnar in böneledarens rytm och röststyrka och följer rytmen.

I övrigt skapar varje person sin egen rytm och struktur kring dagarna. Gården inbjuder verkligen till stillhet, närvaro, reflektion, vandringar och gemenskap i tystnad. All mat vi fick var dessutom vegetarisk, lagade både med omtanke och kärlek, vilket inte minst avspeglades i smaken. Helt underbart.

Det är således mellan dagarna 39-37 innan min prästvigning som jag spenderar dessa dagar i denna miljö. Du som inte har varit på tyst retreat eller följt tidebönernas rytm kanske kan tycka att det känns en aning udda. För mig kändes det mer som att komma hem. Hitta mig själv, gå ned i varv och bara njuta. Att stänga ute alla ljud och aktiviteter från dagens stressiga och bullriga värld kan vara en utmaning för vem som helst, men miljön underlättar naturligtvis.

Jag lärde mig ganska snabbt att Tystnaden är Något snarare än Inget. Att Tystnaden är en Substans som är ett eget Väsen för sig. Tystnaden är en Relation, med Dig själv och Gud. Tystnaden är Stillhet, vilket gör att Tystnaden är Gud. Under de här dagarna delade jag in Tystnaden i fyra delar, något jag inspirerats av från trappistmunken Charles Cummings.

1, Kroppens tystnad – där varje steg var en avslappnad rörelse med full medvetenhet. Oavsett om jag vandrade ute eller inne eller de gånger jag gjorde mina dagliga löprundor försökte jag vara närvarande i varje steg. Stilla rörelser.

2, Tungans tystnad – där tungan vilade helt och hållet. Jag var helt tyst, förrutom under bönestunderna. Att inte tala gör att du lyssnar mer tydligt på ditt inre och inte minst dina egna tankar. Det blir som ett slags inre samtal. För egen del är det en häftig känsla när samtalet eskalerar mellan ditt inre och något större än dig. Otroligt mäktigt.

3, Själens tystnad – jag låter saker vara precis som de är. Jag värderar inte, jag släpper helt och hållet egots krav på varken prestation eller bedömning. En underbar distans till eget begär uppstår.

4, Andens tystnad – jag vilar helt i övertygelsen att Anden agerar i mitt liv. Det är så tydligt under dessa dagar att något större än mig är med mig längs denna vandring. Jag är definitivt inte ensam och jag är älskad precis som den jag är.

Det blir en hel del läsning för mig dessa dagar. Det är märkligt men jag dras alltid till mystikernas texter när jag är borta så här. Mäster Eckehart är en naturlig favorit, men naturligtvis även Johannes av Korset. Nu passade jag även på att nörda ned i Ignatius av Loyolas, ”Andliga övningar”, vilket jag inte tidigare har haft möjlighet till.

När vi bryter tystnaden och får prata uppstår en naturlighet att vilja prata med varandra igen, dock vill vi inte lämna gården. Den här miljön gör något med en och lägger man till tystnaden så uppnår man ytterligare en nivå. Under bilfärden hem funderar jag och Julia en del om möjligheten att stanna kvar i den här underbara känslan när vi återkommer till ”skärmarna” och ”det uppkopplade samhället”, men det stannar vid en dröm inser vi. Därför får det bli en viktig lärdom att årligen boka in liknande dagar som vi nu har haft på liknande ställen som vi nu har erfarit. Killans bönegård är perfekt, så egentligen behövs inget annat.

37 dagar kvar till prästvigningen…

/m