40 dagar

Det är den 12:e december och jag är som vanligt först på plats och tänder upp lysena på SKUI:s lokaler i Lund. Medvetenheten är stor över att det är sista dagen jag är här, och det gör att varje tryck på respektive lysknapp blir som en helig stund för sig själv. När jag måttar upp kaffet och fyller upp maskinerna med vatten tänker jag att även om den här tiden nu är slut så är jag otroligt tacksam för den tid som har varit. I kapellet låter jag gaständaren ligga och så letar jag upp tändstickor och tänder upp ljuset på altaret. Står och vilar en stund framför altaret och bara är. Låter stunden tala för sig själv.

När jag kommer tillbaka till lunchrummet och köket har kaffet runnit färdigt och jag sätter mig en stund med en kopp kaffe och en bok. Samma ritual som jag nu har haft sedan januari. Vissa dagar har Johannes, husvärden, och jag gjort sällskap med varandra innan hans rutiner tagit vid, men oftast har jag varit själv. Min läsning denna morgon blir dikter från två av Nils Bolanders böcker. Vår liturgiklärare, Anders, lämnade några böcker till skänks med frivillig ACT-gåva, vilket jag nappade på. Böckerna bär därför på insidan Margareta Blomquists signatur.

Bolander kan det här med prosa. Han kan hantverket. Grundtonen i de flesta dikter är vemodet. Jag noterar med visst välbehag när jag ser att böckernas tidigare ägare har understrykit vissa meningar som hon antagligen tyckt väldigt mycket om och satt parentes för vissa strofer. Parentesen antar jag står för sådant som hon är mer skeptisk till. Försöker utröna ett mönster kring Margaretas fotspår men hittar egentligen inte det.

Det är inte lätt att vara människa, det är Bolanders ingång men ljuset är Gud. Det är Gud som får vandraren att fortsätta gå, Gud som tar emot oss efter döden, Gud som är den trogna vännen. Dikterna är genomgående rytmiserande och de flesta även rimmade. Påminner en hel del om en annan diktare som ofta var nära bibeln och det kristna budskapet, nämligen Nils Ferlin. Bolander förklarar dock mer i sina dikter, kanske hans teologiska identitet som förkunnare som går in där, till skillnad från Ferlin.

När alla SKUI-kamrater så småningom gör mig sällskap i lunchrummet lämnar jag Bolander och ger alla den kärlek jag kan ge. För många är det sista dagen vi kommer att ses, för vissa av oss är det här slutet på SKUI, för andra återstår det ett halvår. Känner mig vemodig och tacksam på samma gång. Glad och ledsen. I mitt huvud kommer Dickens inledning från ”A Tale of Two Cities” upp

”It was the best of times, and it was the worst of times”.

Min klass har sedan sitt sista avslutande pass i grupprum 9. Känns lite tomt eftersom vi dagen innan tagit bort alla tavlor, ikoner och andra utsmyckningar. Nu får vi ett avslutande fint pass med våra prästlärare. Vi avslutar med glögg och lussebullar.

När jag sedan går och lämnar min identitetsbricka hos Sofia och min tagg till Ideonhusets receptionist känns det annorlunda i min kropp. Jag är klar här. Nu ska det bli skönt att lämna byggnaden. I bilen till Klosterkyrkan kör vi inte närmaste vägen utan gör en slags rundtur runt Lund. Vi har tid på oss och det känns också fint, som en slags avslutningsrunda.

Det blir sedan en fantastisk examenshögtid i Klosterkyrkan. Lärarna och inte minst våra musiklärare bjuder på en underbar mässa. Jag njuter av varje sekund. Vår klass sitter bänkade ihop på tre rader och kärleken mellan oss sprider sig i hela kyrkan. En otroligt varm känsla infinner sig när jag går fram och tar emot mitt intyg ur rektor Kenneths hand. Nu är jag färdig med mina pastoralstudier.

Vår prästklass fortsätter sedan till Grands restaurangdel tillsammans med rektor och våra lärare. Det blir sedan en högtidlig lunch där rektor håller tal till oss. Jag ”tar en för laget” och håller ett manusfritt tacktal där Hammarskjölds fina ord får guida in mig i talet,

”Jag vet ej vem, eller vad, som ställde frågan. Jag vet ej när den ställdes. Jag minns ej att jag svarade. Men en gång svarade jag ja till någon – eller något.”

Jag utgick sedan från Mark 6:41,

”Följ med mig bort till en öde trakt, så att vi får vara ensamma och ni kan vila er lite.”

Utifrån dessa båda citat vävde jag sedan ihop uppdrag, kallelse och tilliten och kärleken till varandra i vår klass och till våra lärare, i tacktalet.

Efter lunchen spenderade vi sedan hela dagen tillsammans, vi i prästklassen. Jag tror egentligen inte någon av oss riktigt hade tagit in det faktum att vi inte längre var en klass utan nu istället är ett antal nära vänner som älskar varandras sällskap.

När vi efter pubbesök, häng i Sofias lägenhet och på väg till middag på stan fick kontakt med vår liturgiklärare, Anders, så kändes det naturligt att han anslöt till vår avslutning på restaurangen. Cirkeln slöts lite för mig när vi sedan bjöds in att avsluta kvällen hemma hos Anders och han visade oss en bild på hans älskade mamma, Margareta Blomquist, vars böcker jag läst en del ur under morgonen.

Innan vi hamnade hemma hos Anders för lite eftersläckande, tog han en bild av vår klass på Domkyrkans sidogavel. Strunt samma att den är lite suddig, jag kommer att älska den här bilden på oss för all framtid. Så mycket kärlek samlad på en och samma bild.

Jag och Karen tog sedan en nattlig biltur till Österlen. Det är nu 40 dagar kvar till min prästvigning i Lunds domkyrka den 21:a januari. När jag slår igen dörren till mitt rum på Killans bönegård har klockan passerat midnatt. En ny dag väntar och jag tar fram en av Margareta Blomquists Bolander-böcker och läser några dikter innan läslampan släcks. Nu väntar retreat tillsammans med fyra av mina Lunda stiftsvänner som ska vigas tillsammans med mig. Jag kan inte ha önskat en bättre avslutning på SKUI-tiden och jag kan inte ha fått en bättre början på dessa 40 dagar som är kvar till prästvigningen.

Tusen tack!