Allt har sin tid

Allt har sin tid, så även sommarkrönikor.

Jag läser Predikaren, en bok i Gamla testamentet som är lite som Bibelns ACT eller KBT-bok. Den döljer inget, den beskriver livet som det är, ibland tomt och innehållslöst och meningslöst i sin grundstruktur och ibland härligt och underbart och allt där emellan.

Det finns några rader som jag ofta återkommer till:

Allt har sin tid,
det finns en tid för allt som sker under himlen:
en tid för födelse, en tid för död, en tid att plantera, en tid att rycka upp, en tid att dräpa, en tid att läka, en tid att riva ner, en tid att bygga upp, en tid att gråta, en tid att le, en tid att sörja, en tid att dansa, en tid att kasta stenar, en tid att samla stenar, en tid att ta i famn, en tid att avstå från famntag, en tid att skaffa, en tid att mista, en tid att spara, en tid att kasta, en tid att riva sönder, en tid att sy ihop, en tid att tiga, en tid att tala, en tid för att älska, en tid att hata, en tid för krig, en tid för fred.
(Predikaren 3:1-8)

Att allt har sin tid är på ett sätt en självklarhet men samtidigt inte lätt att ta till sig. Livet rullar ju på men samtidigt vill de flesta av oss styra dess innehåll och gärna åt det glada och lyckliga hållet. Predikarens texter ger oss ett bredare perspektiv, livet är ibland tomt.

Det här blogginlägget är inspirerat från det som blev min sista sommarkrönika det här året och jag vill tacka för dessa veckor mina prenumeranter och jag fick tillsammans.

På ett ögonblick förändras allt
Jag är i Schweiz med mina kurskamrater och besöker det ekumeniska centret utanför Bossey. Vi ska vara här under en vecka och vi har anlänt sent, så mörkret har redan lagt sin mörka filt över landskapet när jag och några kurskamrater ger oss ut på en löptur. Allt går bra, löpningen går lätt och jag är så där förväntansfull och glad över att vara på ett helt nytt ställe. Löpstegen bär ovanligt lätt denna kväll. När vi så är på väg att återvända till vår inackordering får vi på sista raksträckan ett möte med en mopedist. Lyset från mopeden är det enda vi ser, i övrigt är det mörkt. Jag springer på sidan av vägen för att ge plats åt mopedisten men plötsligt springer jag ned i ett slags hål och vrider till vänster fot och ligger sedan på asfalten som en platt groda. Jag känner att höger knä har skadats och att fotleden värker. Med hjälp av mina kamrater får jag hjälp att komma upp på fötterna igen. Min vänsterfot bär mig inte. Först tänker jag att den är bruten, men efter några försiktiga vridningar med fotleden inser jag att det är en kraftig stukning. Mina tankar går till Predikarens ord om ”att det finns en tid för allt”. Är inte livet så? Ena stunden njuter du av livet och på ett ögonblick förändras det och kampen börjar. För mig började kampen där, att försöka bibehålla min ”running streak” som överlevt det mesta under över 8 års tid. Skulle den nu brytas?

Utan Gud är det meningslöst
Predikaren, som inledde detta inlägg, granskar livet ordentligt med budskapet att utan Gud är det fullständigt meningslöst. Boken har i alla tider utmanat bibeltolkare och vi möter både en mycket cynisk och pessimistisk vishetslärare samtidigt som budskapet talar om en aktiv och närvarande gudomlighet som kan förändra det som är meningslöst.

Predikaren inleds med orden,

Tomhet, idel tomhet, säger Predikaren, tomhet, idel tomhet, allt är tomhet.
Vad får människan ut av all sin möda under solen?
(Pred 1:1-2)

I kapitel tre läser vi så om att allt har sin tid, allt går sin gilla gång. Människan kan inte påverka det. Att ta del av Predikaren är att färdas tillsammans med en väldigt självständig människa som har upplevt det mesta. Det är en vis och erfaren människa som talar till läsaren. Författaren gör sin uppgörelse med världen vilket i dennes text benämns som ”livet under solen”. Predikaren känns modern, även om det är en text som skrevs långt före Kristi födelse. Predikaren är dock en text av sin tid och allting ifrågasätter inte Predikaren. Han tror på värdet av att vara praktisk och intelligent. Det blir en del av visheten. Dock är alltför myckna studier något som Predikaren sänder en varningens finger inför,

För övrigt min son ta varning: det myckna bokskrivandet tar aldrig slut, och flitiga studier gör kroppen trött.
(Pred 12:12)

Predikaren är dock en text av sin tid och något som författaren inte ifrågasätter är Guds existens. Det är själva förutsättningen för livet. Resultatet av sin textuella utläggning saknar motstycke i Bibeln. Det är verkligen en unik bok på många sätt. Det är på många sätt en pessimistisk skrift som slutar på ett enda sätt, livet är meningslöst utan Gud.

Meningslösheten
Jag har i tidigare inlägg närmat mig begreppet meningslöshet. När denna term tränger sig på tänker jag onekligen på Albert Camus och Sisyfos. Ni vet den där kända franska nobelpristagaren i litteratur som kanske mest är känd för sitt verk ”Pesten” och den där grekiska mytologikungen från Korinth. Camus slutord bär jag ofta med mig, ”Man måste tänka sig Sisyfos lycklig”. Bilden framför mig när Sisyfos för evigt släpar sin stora sten uppför kullen för att sedan ideligen få börja om kan för många ses som ett evighetsarbete som måste leda till en oerhört negativ inställning till livet, det meningslösa måste för Sisyfos vara djupt depraverande. Kanske lever hoppet hos honom att stenen någon gång når sitt slutmål och han blir fri från detta evighetsarbete, men Camus påminner mig om att Sisyfos inte har något hopp. Stenen kommer aldrig att nå sitt mål men Sisyfos är lycklig ändå.

Meningslösheten i ett liv kan i många avseenden vara djupt deprimerande. Att ha ett liv med mening är på många sätt meningen med livet, men om man inte har ett liv med mening hur gör man då? Ja, det är då Predikaren, Camus och Sisyfos påminner mig om att man kan finna meningen i allt och bli lycklig görandes de mest banala sakerna. Camus förmodade svar är i två korta meningar genial,

”Sisyfos hade accepterat meningslösheten. Det var därför han kunde vara lycklig”.

Att acceptera en meningslöshet känns tungt men att finna en lycka i det till synes meningslösa är hoppingivande. Att något ska ha en mening, att något ska vara meningsfullt, hänger intimt ihop med att utföra något och att detta utförandet ska leda till ett resultat. Att Sisyfos släpar på sin sten från punkt A till punkt B där friheten väntar bygger på att hela syftet med släpandet är att han ska nå punkten B för där väntar den hett efterlängtade friheten. Det är därför naturligt att tänka sig att Sisyfos tycker arbetet är meningslöst eftersom han aldrig når punkten B.

Predikarens tanke om arbete
Det här med arbete genomsyrar även Predikaren. Denna, på ett sätt, ekonomiska term är en stor del av Predikarens text. I Predikaren omtalas människans arbete som en ständig möda. Människans arbete är visserligen nödvändigt, men något påtvingat och mödosamt. Det finns dock en paradox i Predikarens budskap om arbete, och det är Guds handlande. Det finns nämligen en tidsfaktor att ta hänsyn till, ”det finns en tid för allt som sker”. Allt, oavsett vad det handlar om, har tydligen sin tid. Det som inte direkt och tydligt utsägs i Predikaren men som ändå finns med som en svävande ande över hela textens innehåll är att det inte är människan som själv kan bestämma över tiden. Den tid som omtalas i början av tredje kapitlet som finns med i början av detta inlägg är bestämt av en makt bortom människans horisont. Tiden framställs som existerande enbart som en del av skapelsen och på grund av den finns det en tid för allt, en tid för allt som sker, en tid för varje händelse och för varje ögonblick. Detta kan människan inte förhindra, inte utöka och inte förändra, det är helt enkelt ett verk av Gud. Det stora problemet är dock att människan inte kan omfatta och förstå Guds verk. Det är därför inte så konstigt att Predikaren utbrister, efter att ha framfört att allt har sin tid, ”vilken lön har då arbetaren av sin möda?” (Pred 3:9). Svaret är egentligen bokens röda tråd, det finns ingen lön, det finns inget överskott, det människan får ut är tomhet, allt framställs som absurt och meningslöst.

Jakten på mening
För mig har jakten på utförande och att nå uppsatta delmål varit en stor del av mitt liv. Camus och Predikaren har fått mig att tänka om, eller i alla fall fått mig till att ändra min uppfattning en aning. Tänk om det är själva görandet som är grejen och inte målet och tänk om att görandet är något som enbart Gud förstår värdet av? Tänk om det är släpandet av stenen som är det rika i livet, tänk om det är där meningen finns? Tänk om kombinationen av Camus och Predikaren ger nästa nivå av insikt?

I en värld utan mening, som Predikaren ger uttryck för, vinner vi vårt värde i en medveten livsduglig hållning mot hopplösheten och samtidigt vinner vi en paradoxal kärlek till livet. Detta bygger på att vi finner ett nöje i själva görandet som Camus tar upp. Att Sisyfos till slut finner lyckan i att släpa en sten upp och ned för en kulle kan låta långsökt men det gör han faktiskt. Lyckan sitter i livet…..han lever!

Likaså är det med Predikarens unika budskap. Människans arbete kan tyckas vid första anblicken vara ett intet jagande efter mening och värde medan Guds verk däremot är verkligt och har ett bestående värde. Guds verk och mening sker dock i överensstämmelse med tiden, vilket vi som människor tycker är gåtfullt och obegripligt. Människan kan inte finna ut den rätta tiden och därmed inte omfatta och förstå Guds verk. Skeendet, skapelsens inre natur, är onåbar för människan.

Vad kan då människan göra? Svaret ger Predikaren i verserna som följer efter inledningsverserna i kapitel 3,

Jag vet att det inte finns något mer lämpligt för människan än att hon gläder sig och njuter av livet. När en människa äter och dricker och får glädje av all sin möda, då är det en gåva från Gud.
(Pred 3:12-13)

Allt har sin tid
Morgonen efter min vrickning haltar jag så ut från vårt hus där vi har vår tillfälliga vistelse. Sömnen har varit brutalt frånvarande. Foten värker och är svullen. Varje steg känns som en plåga. Jag tänker på Predikaren och att allt har sin tid och att jag oavsett vad som händer ska njuta av livet. När jag får glädje av all min möda så är det en gåva från Gud.

Jag påbörjar min morgonjogg med att släpa mig ned längs den asfalterade vägen som går mot slottet Bossey. Det gör verkligen ont i min fot. Det går dock att haltandes jogga och jag inser att det håller. Foten håller. Jag fylls av en inre glädje att min ”run streak” kommer att överleva även detta trauma. När jag kommer ned till slottet öppnar landskapet upp framför mig och jag ser dagens första solstrålar titta fram över bergen på andra sidan Genévesjön. Jag gläder mig och njuter av livet.

/m