When I´m 64

Då är min 22:a sommarkrönika ute av de 27 som jag lovat prenumeranterna. Det är och har varit ett otroligt roligt sommarjobb att skriva dessa krönikor. Nu börjar det närma sig sitt slut, endast 5 krönikor kvar. Här bjuder jag nu på den senaste krönikan. Ni som vill, och ännu ej prenumererar, får naturligtvis ta del av alla krönikor, när ni vill. Bara att höra av er. Håll till godo. Här kommer sommartkrönika 22 av 27.

Meningen med fri tid eller fritid?
Är hemma i barndomsstaden Flen några dagar för att hälsa på mina föräldrar. Som så många gånger förr ger jag mig ut på en löptur. Jag har bestämt mig för att det ska bli Lida-rundan. Den är döpt utifrån att man passerar Lida gård längs löpsträckan. Har nog sprungit den mer än 100 gånger under alla dessa år. Nu var det ett tag sedan, så dags igen.

När jag ger mig iväg kör jag en random Spotify-lista och Beatles låt ”When I´m Sixty Four” kommer upp. Det är den remastrade versionen från St Peppers och jag nynnar med i raderna. Jag slås över enkelheten i texten, om den ödmjuka tonaliteten och funderingen över hur livet kommer att te sig när man blir äldre. När McCartney skrev låten skulle hans far fylla 64 år och gå i pension. Medellivslängden när Paul McCartney föddes var just 64 år för män, numer är den närmare 82 år och jag funderar på ifall det nuvarande 82 år kanske var dåtidens 64 år? Den lite banala texten får mig ändå till att fundera på det här med tidens tand och det faktum att jag nu har passerat 54 år och således är inom ett tiotal år där. Jag är där Beatles sjunger, ”many years from now”. När jag även lägger till de aktuella diskussioner jag har med mina föräldrar om ålderdomens utmaningar blir det en löprunda med fokus på tidens tand och ålderdomens utmaningar om ett meningsfullt liv. Under pensionsåldern fylls fritiden av den mening ett arbete hade för individen och vad det innebär. Det här med fritid är kanske ett annorlunda begrepp under pensionsåldern, det kanske är fel att dela upp tiden i fritid och annan tid? Följ med mig i denna krönika kring tankarna om ett meningsfullt och välbefinnande liv även över 64 år. Det här är den 22:a krönikan av 27. Välkommen!

When I´m 64
År 1942, när Paul McCartney föddes i Liverpool, var medellivslängden för en brittisk man 64 år. Han var själv tonåring när han skrev låten till ”When I’m Sixty-Four”, och 24 år när Beatles spelade in den år 1967 till ”Sgt. Pepper’s Lonely Hearts Club Band”. Precis som George Orwells ”1984” var tänkt som en bestående profetia om en dystopisk framtid för så var McCartneys text ämnad till den ungdomliga generationen babyboomers om en bestående men satirisk definition av hur deras guldålder kunde se ut ”many years from now.” När jag närmar mig Hammarvallen längs min löprunda är låten slut och en hårdrocksdänga från 1987 bryter mönstret i mina hörlurar.

Människor lever längre idag, som jag nämnde inledningsvis. Gårdagens 64 är dagens 82 och jag tänker på den gamla professorn, Ingmar Skoog, som myntade uttrycket ”70 år är som det nya 50”. Mina föräldrar föddes under brinnande världskrig men efter det fasansfulla fick de följa med i en tidigare sällan skådad välfärdsutveckling. Det blev en ljus framtid med folkhemstanken, längre semester, kortare arbetsvecka, tryggare pension och obligatorisk sjukförsäkring. Många fick råd att skaffa egen bostad och saker som man bara kunde drömma om tidigare, exempelvis en egen bil och TV. Numer översköljs vi av råd om hur vi ska spendera våra livs timmar för att leva längre, vad vi ska äta och dricka och inte minst hur vi ska ta hand om våra kroppar. Vi blir allt äldre och med den följer en annan utmaning, nämligen vad vi ska göra med vår fritid, eller den fria tiden som uppstår när vi inte behöver gå till arbetet längre. Hur gör vi den meningsfull?

Den meningsfulla fritiden
År 2012 kom Gibslon och Singleton ut med sin artikel om meningsfull ålderdom (Leisure and aging, theory and practice). Jag vet att jag läste artikeln som en del i vår utveckling kring det hälsofrämjande arbetet vi hade i regionen. I en enda mening slog de fast en visdom som jag har burit med mig sedan dess,

Under pensionsåldern fylls fritiden av den mening arbetet tidigare haft för individen.

Att det är så slog visserligen Stephen J Miller fast redan under -60 talet men Gibslon och Singletons resonemang slog an något hos mig den där gången jag tog del av deras arbete år 2012. De skrev att det är få fritidsaktiviteter som motsvarar den meningsfullhet som jobbet en gång var. Inte minst inom områden som social tillhörighet, inkluderande i olika sociala grupperingar, intellektuell stimulans och bekräftelse i form av individuell förmåga och kompetens. Det är mycket mot den bakgrunden jag närmar mig Stenhammars slott på min Lida-runda och funderar på meningsfullheten. Hur ska man finna den när du är äldre än 64 år och hur kan samhället och övriga stötta i det arbetet? Hur kan övergången från det meningsfulla arbetslivet övergå i en meningsfull pension?

Meningsfull fritid
Stenhammar slott bjuder som vanligt upp till en underbar vy. Jag stannar upp och tar en bild med min iPhone. Ägaren till detta slott firade nyss 50 år på tronen. Flaggan är inte uppe så när jag springer förbi ladugården så undrar jag varför alla mörka SÄPO-bilar står parkerade utanför. Ser dock inte till någon kunglighet och fortsätter min löprunda upp mot Lida gård. Jag går tillbaka till år 2012 i mitt huvud och tänker på Socialstyrelsens ändrade text i Socialtjänstlagen. Regionen var remissinstans och jag kommer ihåg att tillgången till en meningsfull fritid för äldre skrevs in i Socialtjänstlagen. Det som jag kommer ihåg att jag tyckte vi skulle uttrycka oss tydligare i var avsaknaden av vad som menas med en aktiv och meningsfull fritid för äldre. När Folkhälsomyndigheten sedan bildades år 2014 vet jag att de lyfte fram just social gemenskap, fysisk aktivitet och goda matvanor som nyckeln för en god ålderdom. Däremot saknades fortfarande definition på det här med meningsfullhet. Jag tänker att det här med meningsfull fritid blir viktigare i pensionsåldern eftersom arbetslivet tillfredsställde mycket av det meningsfulla tidigare. Aktiviteter på fritiden ska då tillfredsställa vitt skilda behov såsom fysiska, sociala och intellektuella behov. Det som görs på fritiden blir helt avgörande för individens mående och självbild.

Definition av meningsfull fritid
Med allt detta sagt måste det vara på sin plats att definiera det här med meningsfull fritid för äldre. För en person som är i yrkesverksam ålder är det lättare att definiera sin tid utifrån arbete och fritid, där arbete är något annat än fritid. För en pensionär som inte har något arbete längre blir denna uppdelning svårare. För egen del tänker jag dock att fritid måste vara något som är utanför de åtaganden och sysslor som sker i hemmet. Tid som inte ägnas åt arbete (det finns ff äldre som inte slutar med arbete vid pensioneringen) eller hemarbete. Tid som inte är upptagen med sådana åtaganden. Den tiden kallar jag för äldres fritid. Det finns säkert någon mer vetenskaplig definition men jag har fastnat för denna. Vad som sedan menas med en meningsfull fritid är något annat. Här kommer jag inte runt Heidegger och dennes fenomenologi. Det handlar således om den upplevda meningsfullheten. Alla människor är ju olika och ska så vara. Vi behöver inte jämföra oss med varandra utan vi kan lugnt acceptera våra olikheter. Så även vid preferenser i vad vi tycker är meningsfullt. Att exempelvis sticka ut på en löprunda, vilket jag tycker är extremt meningsfullt, kan för en annan människa upplevas som det motsatta. Jag landar därför i att meningsfullhet måste inbegripa en situerad upplevelse som ger upphov till glädje och välbefinnande för just den unika individen.

Situerade aktiviteter
Vad handlar det då om för aktiviteter? Ja, det är ju här det blir svårt eftersom aktiviteter måste finnas i en palett av olikheter eftersom de ska tilltala en mängd olika människors unika preferenser. Museibesök kanske tilltalar någon medan någon annan tycker dessa är helt meningslösa. Att då vara exempelvis en kommun och som ska lägga fram en plan kring ett hälsofrämjande arbete utifrån äldres välbefinnande kan vara en utmaning, men inte omöjlig.

För många år sedan funderade vi i regionen på att göra ett studiebesök till Japan där man kommit långt i sin äldrevård men även i förhållningssätt hur man tar hand om de äldre på ett inkluderande och välbefinnande sätt. Jag minns att jag tog del av Nakanishis forskning från 1996 där denne använde begreppet ikigai (Ikigai in older Japanese people). Nu blev det inget studiebesök men kunskapen lever kvar i mig. I begreppet ikigai betonas fritidsaktiviteter för äldre som skapar meningsfullhet med betoningen på framåtsyftande tankebanor, till skillnad från bakåtblickande. Det handlar således om aktiviteter i nuet som ökar välbefinnande för morgondagen. Att skapa aktiviteter som gör att individerna inte fastnar i hur det för tillfället är eller hur det en gång har varit, utan hela tiden se en framåtrörelse. Från detta kommer exempelvis aktiviteter där barn från fritidsverksamheter leker med äldreboenden. Eller studiebesök där fysisk aktivitet eller kulturella aktiviteter stimulerar en mening åt vardagen. Det handlar om ett välbefinnande som ger en bestående känsla av att ”må bra”. Det är här jag tänker mig att lyckoforskningen kan ge oss vidare perspektiv.

Lyckoforskningen
Ända sedan min första universitetsstudietid under det glada 80-talet har lyckoforskningen följt mig. Det började naturligtvis med Richard Layards forskning även om Utilitiarism och John Stuart Mill har varit en stark inspiration länge för att inte nämna alla antikens filosofer. På senare år har Joseph och McGregor diskuterat välbefinnandet utifrån sin lyckoforskning, och inte minst välbefinnandet för äldre. Här framställs fyra olika delar av välbefinnande som kan ses som samverkande dimensioner, nämligen det fysiska, det psykiska, det sociala och det existentiella. För de äldre är således utmaningen att fortsätta efter att arbetslivet har tagit slut att fortsätta må fysiskt bra med fysiska aktiviteter, vara mentalt alerta, ha ett socialt inkluderande liv och inte minst känna det meningsfulla utifrån ett existentiellt perspektiv. Det sistnämnda har under senare år blivit alltmer uppmärksammat. Inte minst ur ett helt livscykelperspektiv. Det de yngre ser som meningsfullt och existentiellt delar ofta inte de äldre, utan de ser något helt annat. Detta innebär att det är oerhört värdefullt att designa aktiviteter där varje ålderfas olika preferenser kommer fram. Här tänker jag att Viktor Frankl och hans bok, Livet måste ha en mening, säger något värdefullt. Meningsfullhet i livet handlar om att göra en kreativ insats eller handling, att uppleva något eller möta någon, men allra viktigast är att finna vägen till mening i livet.

Även det hjälplösa offret för en hopplös situation, en människa som möter ett öde som hon inte kan förändra, kan höja sig ovanför sig själv, kan växa utöver sig själv och därigenom förändra sig själv. Hon kan förvandla en personlig tragedi till seger.

Drömmar och nådegåvor
Jag avslutar min löprunda runt Lida och sneglar på klockan. Jag konstaterar att jag har blivit en gourmet-löpare av rang. När jag var yngre tävlingslöpte jag och tränade för att hela tiden bli bättre. Lida-rundan på 8 km sprang jag under 30 min när jag tränade, numer närmar jag mig 50 min. Det gör mig dock ingenting. Jag när inte längre någon ambition att tävla i löpning för att slå rekord, jag springet för att jag mår bra av det och för att jag finner det meningsfullt för mig.

På söndag är det Nådens gåvor som tema i kyrkans värld. Jag är lycklig som får åldras med nåden. Mina drömmar är annorlunda nu än när jag var yngre men nådegåvan att tycka en löptur är meningsfull, utan ambition på att göra den snabbast i världen bär jag med mig den med välbehag. Så är det med mycket i mitt liv, nu när jag närmar mig 64.

Åh, vad jag exempelvis önskar att jag hade talang för att måla. Måla vackra tavlor. Bara låta penseln röra sig och så blir det något vackert. Jag har inte talangen att måla vackert, men jag gör det ändå. Jag har inte nådegåvan att jag kan åstadkomma en vacker tavla men jag har nådegåvan att tycka att det är roligt att måla. Och så är det med dig också. Du har gåvor som du fått genom Guds ande som han vill att du använder dig av, oavsett om du är duktig på det eller ej. För varför jämföra sig och varför sluta med det vid en viss ålder?

Vi får de gåvor eller talanger vi har, inte för att vi förtjänat dem utan för att Gud bestämt det. Hur Gud fördelar gåvorna och varför, det vet bara Gud. Ofta stämmer också de gåvor vi fått med vad vi tycker om att göra. Använder vi gåvorna rätt så kan de medverka till att göra världen till en bättre plats.

Du använder din gåva på ditt sätt och du måste inte vara världsbäst för att ha rätt att göra något. Även om jag tycker att någon gör en sak bättre än vad jag gör så betyder det inte att jag ska sluta göra just den saken. Jag gör saken på mitt sätt och det är bra.

I Evangelietexten till söndagen jämför lärjungarna sig med varandra. De börjar undra vem av dem som är den största. Jesus svarar att den som är minst av er alla är stor. Jesus vänder, som han ofta gör, på begreppen. Tänk om vi kunde släppa jämförelsehetsen och istället använda vår kreativitet. Att bara göra det som jag fått som nådegåva. Jag har inte fått nådegåvan att kunna göra vackra tavlor, men det betyder inte att jag måste låta bli att måla för den saken skull. Jag målar av hjärtats lust om jag vill. Jag tror en del låter bli att göra saker bara för att de inte är bra på det. Och det är synd. Det är du som fått dina gåvor och det är bara du som har rätt att bestämma hur du ska använda dem, oavsett ålder. Gud gav oss den fria viljan.

När jag står i duschen nynnar jag så slutraderna i låttexten, som en fråga till Gud. Vad behöver du mig till, när jag är 64?

Give me your answer, fill in a form
Mine for evermore
Will you still need me, will you still feed me
When I’m sixty-four

/m