En människas varför definierar personen

Mina sommarkrönikor rullar vidare. Vi har faktiskt kommit till krönika nr 11 av 27. Otroligt roligt och stimulerande. Tack för all positiv feedback.

Jag tänkte bjuda på ett smakprov av en krönika för dig som ännu inte prenumererar. Det här är utdrag ur den senaste krönikan. Vill även du ta del av dessa så kan du när som helst under sommaren betala och får då tillsänd alla krönikor som utkommit tidigare. Betalning sker genom Swish till 072-7026663 (270 kr för hela sommaren eller 100 kr/mån). I meddelandefältet skriver du vilken e-postadress som krönikan/artikeln ska sändas till.

Trevlig läsning!

Ditt varför definierar dig som människa
Precis som många andra följer jag via media ultrahögerns olika koranbränningar. För egen del, som har en människosyn som har sin grund i medmänsklighet, är det svårt att förstå dessa handlingar. Med historiens vingslag kring bokbålen som skett genom världshistorien, inte minst våren 1933 i Tyskland, så finns det inte mycket till förståelse för dessa handlingar från min sida. Det sägs att dessa handlingar görs i yttrandefrihetens namn och alla inser att yttrandefriheten kan brukas för att djupt såra och kränka andra människor. Därför är det viktigt att granska koranbrännarnas bakgrund och motiv till dessa handlingar. Varför de gör som de gör. Jag är uppväxt på -70 talet och då hoppades man på att den fria debatten skulle göra att den som blev kränkt skulle i yttrandefrihetens namn kunna finna andra vägar såsom att säga emot eller till och med hänvisa till bestämmelser om hets mot folkgrupp för att det skulle bli balans. Med sociala mediers intrång i mänsklighetens utveckling är det en helt annan tid men samtidigt ligger fortfarande alltid frågan kring varför en människa gör saker och ting och skvalpar där bakom. Det är en universell fråga som följer varje människa i deras handlingar. I varje ögonblick har en människa ett val kring att göra eller inte göra olika saker och motivet till varför du väljer det ena eller det andra säger mycket om dig som människa. När varje människa rannsakar i sitt inre varför man gör olika saker, när man är sann mot sig själv, vad kommer då upp? Ditt varför definierar dig som människa.

Att bränna böcker är inget nytt
Ett av de mest ökända bokbålen i modern tid genomfördes på Adolf Hitlers order i början av 1933. Den 6 april 1933 utropade den Tyska studentkårens nationella avdelning för press och propaganda en landsomfattande aktion mot vad man kallade ”otysk litteratur”. Den tionde maj 1933 samlades närmare 40 000 människor på Opernplatz, nuvarande Bebelplatz, i centrala Berlin. Det var SS-soldater, polis, det paramilitära SA, unga från Tysklands studentorganisationer och Hitlers ungdomsförbund. Närmare 25 000 böcker ansågs vara ”icke-tyska”. Det var texter skrivna av judar eller politiska motståndare mot den nazistiska regimen.

Att bränna böcker har dock skett genom all vår historia, ofta i samband med krig. Det tidigaste kända bokbålet skedde i nuvarande Kina, 213 år före Kristus, då den kinesiske kejsaren Qin Shi Huang (som också byggde terrakottaarmén i Xian) fastslog sin seger över tidigare makthavare genom ett bokbål. Utöver naziregimens bokbål, är kanske Mao Zedongs agerande under kulturrevolutionen i Kina mest känt i modern tid. Kommunistpartiet förstörde då alla böcker som inte följde partiets agenda. Här i Sverige minns jag nog mest bokbålet i Höör på -90 talet bäst. I juni 1996 startade medlemmar från det högerextrema och nationalistiska partiet Nationalistisk Front ett bokbål utanför Höör i Skåne. Deltagarna stod framför en hakkorsflagga, iklädda naziuniformer och gjorde nazisthälsning, samtidigt som de la förintelseböcker på elden.

Varför har man genom historien bränt böcker?
Bokbål har genom historien såväl varit en effektiv litterär censur, som en symbolisk handling för att visa sin makt. Kejsaren Qin Shi Huang ville inte bara utplåna tidigare publicerade texter, utan även kontrollera informationen. Framförallt ville han att nationen inte skulle kunna jämföra hans styre med tidigare kejsare. Rädslan för att jämföras med tidigare makthavare har vid flera tillfällen gett upphov till bokbål. Att bränna böcker var länge en symbolisk handling för att befästa sin erövring. När tryckpressen uppfanns förändrades världen. Plötsligt kunde information spridas bortom de rika samhällsklasserna. Det påverkade även censuren av böcker. För genom denna utveckling kunde de som var läskunniga på eget bevåg få information och då blev informationsspridning den makthavande eliten största farhåga. De kunde inte längre kontrollera vad allmänheten fick veta. Då fortsatte censuren av böcker genom bokbål. Att bränna texter fortsatte därmed att vara en symbolisk handling såväl som aktiv censur. Själva bokbränningen har således en stark symbolisk kraft. Trots internets framväxt och digitaliseringen av böcker och texter, sker alltså bokbål än i dag. Runt om i världen fortsätter brännandet av böcker. Aktionen är än idag såväl en censur som en ideologisk handling. Att bränna koranen handlar således om att gå i historiens ledband för att visa makt och styrka. För egen del är debatten i media om koranbränningarna förvirrande. Det verkar råda en koncensus kring att koranbränningarna skyddas av yttrandefriheten men då återkommer jag till ämnet för denna artikel, nämligen någons varför. Koranbränningar är redan förbjudna enligt svensk lag om syftet är att hetsa mot muslimer eller uttrycka missaktning mot gruppen muslimer (16 kap. 8§ i brottsbalken). Yttrandefriheten skyddar således inte den enskilda handlingen ifall, varför man gör bränningen, har syftet att rikta hets mot en folkgrupp.

Vad och Hur är inte lika viktigt som Varför
Eftersom jag är upplärd utifrån Dag Hammarskjölds filosofi om ”Respekt för Ordet”, blir Vad jag säger verkligen viktigt. Orden som vi uttalar är viktiga. De är som pilar som uttalas ut i evigheten, de når dig själv och din mottagare och är omöjliga att ta tillbaka. Du kan lindra dem ifall du kommer på att de uttalas fel men du kan aldrig ta tillbaka dem. När jag läste pedagogik var dessutom Hur jag kommunicerar en viktig beståndsdel. Kroppspråket och röstläget var oftast helt avgörande för att förmedla något som du vill ska uppfattas trovärdigt och förtroendeingivande. Kombinationen mellan Ordet, det vill säga Vad du säger med ett Hur du säger i form av ett kroppsspråk med gester, hållning, ansiktsuttryck, röst, klädsel och tonfall en avgörande kunskap i mitt fortsatta liv.

Under senare år har det dock, kanske med erfarenhetens milda väsen, insmugit sig ett Varför som jag numer kanske ser som den viktigaste beståndsdelen i mitt liv.

Allt står i skuggan av ett varför
Ju mer jag tänker på det och ju mer jag fördjupar resonemanget kring Dag och hans uttryck kring ”den inre resan” känner jag att Hur och Vad jag säger och gör har visserligen stor betydelse men de står i skuggan av Varför jag gör och säger saker. Naturligtvis spelar Hur en helt avgörande roll i form av hur vi uppfattar en annan människa. Om vederbörande uppfattas exempelvis arrogant eller trevlig. Vad en annan människa rent innehållsmässigt säger spelar en helt avgörande roll i fall vi håller med vederbörande eller inte. Att exempelvis ligga på sofflocket eller städa är också naturligtvis helt olika ”Vad vi gör” och ”Hur vi gör” delar i våra liv som påverkar uppfattningen om en annan människa. Det jag nu pratar om är inte dessa till synes ytliga saker utan det mer fundamentala Varför vi gör saker och ting. Våran inre motivationskraft, våra inre drivkrafter, vår inre kärna.

Varför är ofta mellan dig och Gud
Varför är något du inte alltid förmedlar till någon annan människa, däremot går det aldrig att lura varken dig själv eller Gud. Ditt varför är således ditt inre möte med Gud. Som människa har du fått en fri vilja och inom de ramar vi som mänsklighet har dragit upp som etik och moral är du fri att göra som du vill. Du går omkring här på jorden och förmedlar och kommunicerar ditt Hur och Vad till både dig själv och till andra. Ditt Varför är dock det som definierar ditt inre jag, din kärna, den du innerst inne är.

Låt mig ta ett exempel. Ifall du gör en tjänst åt en annan människa/en vän uppfattas det oftast gott från din medmänniska. Du uppfattas som snäll. Ditt varför du gör denna tjänst är dock helt avgörande menar jag. Gör du denna tjänst av egoistiska skäl för att du i din väns ögon ska uppfattas som snäll är det mindre värt i mina ögon än om du gör denna tjänst av skäl som bottnar i en genuin känsla av att du verkligen vill hjälpa din vän. Förstå mig rätt, att du gör en god handling överhuvudtaget är naturligtvis det viktigaste men i mitt resonemang om varför och mötet med Gud, är varför du gör den goda handlingen helt avgörande. Om det handlar om det förstnämnda suktar du efter en uppskattning från din vän i form av ett tack eller kanske till och med att din vän ska bjuda tillbaka på något sätt. Handlar det om det sistnämnda förväntar du dig inget tillbaka. Ditt varför är således helt olika men det är samma vad du gör.

Dagens egoistiska värld
I dagens värld uppfattar jag att vi har drivits åt ett håll där egoistiska tankar är drivkraften i mångt och mycket och där ditt varför drivs av egoism. Det handlar mer om självkärlek än kärlek till andra. Ta mängden sociala meddelanden som egentligen enbart har till syfte att få så många likes eller följare som möjligt. Drivkraften är egoism. Kärleken du upplever att andra ger till dig har blivit viktigare än kärleken du ger till andra människor utan egen vinning. För mig är det en märklig värld och en skrämmande utveckling.

Min fundering handlar därför mycket om kärlek och polariseringen mellan egenkärlek och kärlek till andra. Skillnaden mellan att älska sig själv mer än den kärlek jag känner till andra. Om mitt ego alltid går före andra, det vill säga mina medmänniskor, djur, natur, skapelsen och Gud? Det verkar precis som om vi sätter ”jaget” före ”andra” och det är inte riktigt den värld jag vill vara en del av. I den här sekulariserade världen vi idag lever i verkar det precis som om jag, jag, jag (me, me, me) kommer före min familj/vänner/andra människor, skapelsen och Gud.

Koranbrännarnas varför
Naturligtvis är det lätt att se koranbrännarnas varför de gör som en handling ur ett egoistiskt perspektiv. Dels för att dels sätta dem själv i centrum men dessutom att kränka andra medmänniskor på denna jord. Det är helt enkelt en provokation. Syftet med att ha en yttrandefrihet är att du ska kunna uttrycka vilka åsikter som helst, utom direkta förtalsåsikter förstås. Vi i Sverige har rätt att bränna en egen inköpt bok, så länge det inte råder eldningsförbud utomhus. Ingen ifrågasätter allt detta. Det jag vill införa i diskussionen är att koranbrännarnas varför blir här helt avgörande. Att bränna heliga skrifter är inte direkt inbjudan till ett samtal med andra människor som tycker annorlunda än du. Det är en handling som syftar till att öka polariseringen och avståndet mellan människor av olika uppfattningar. Det bidrar till ett ökat ”vi och dom” tänk. Yttrandefriheten kanske inte har någon gräns när det gäller att bränna böcker, men när man väljer heliga böcker och platsen man gör det på är utanför heliga byggnader, så kan det inte annat än uppfattas som att syftet och dennes varför är att provocera och kränka. Då finns det lagstiftning för det som kallas hets mot folkgrupp med där tillhörande straffskala. Yttrandefriheten må skydda koranbrännarna från att uttrycka sin åsikt men deras varför skyddar dem inte från straff. Varken i de mänskligas ögon eller i Guds ögon.

En annan värld med ett tydligt varför är det möjligt?
På mitt kylskåp finns det en lapp som jag läser varje dag,

En person som gör gott utan att vilja ha något i gengäld.

Jag är bara människa. Jag gör fel och jag har mina brister. Lappen hjälper mig att tänka bortom mig själv. Det handlar om att vara medmänniska och inte tänka så mycket på mig själv. Jag vill leva ett liv där jag gjorde gott för andra och jag gjorde det för någon annans skull, inte för min egen skull. Samtidigt som jag gör gott för andra, mår jag bra själv, men mitt varför är tydligt riktat mot andra än mig själv.

Tänk om vi i den här världen skulle tänka mer på den andre än på oss själva? Tänk om vårt varför handlade mer om medmänsklighet än att framhäva oss själva? Tänk om vi var och en istället för att sätta mig och mitt ego i första rum kunde sätta Gud först, omsorg om skapelsen som nummer två, våra medmänniskor som nummer tre och i sista hand oss själva.

Vårt varför vi gör saker och ting skulle sannerligen rikta in sig på godhet åt andra utan egen vinnings skull och utan egoistiska skäl. Några koranbränningar skulle definitivt inte genomföras.

Skulle inte det vara en bättre värld för oss alla?

/m