Gärna med din personliga touch…

I dag kastade jag mig ut och gjorde en personlig föreläsning. Jag var rädd, väldigt rädd. För vad åhörarna skulle tycka, om förväntningarna de haft som inte infriades, om glåporden som skulle komma. Ja, jag var rädd för allt!

Det var kallt på morgonen. Det gjorde inte saken bättre. Jag hade lovat en gammal vän att komma och medverka en stund under hans planeringsdag med sina medarbetare. Han gav mig en timme och han ville att jag skulle prata om medarbetarskap och ledarskap. Två ämnen jag kan utan och innan. Då vi kom överens om min medverkan för någon månad sedan la han till några ord som gjorde mig benägen att där och då tacka nej….”gärna med din personliga resa som touch”.

Vid bokningstillfället var jag bara glad att någon ville ha med mig att göra så trots min tvekan tackade jag JA. Något jag nu på morgonen satt i min bil och ångrade rejält. Samtidigt…det kunde ju inte bli värre än vad jag redan hade det.

Väl vid kursgården var jag rejält nervös. Tror alla märkte det. Då jag kom satt alla och tog en förmiddagsfika. Min stund skulle vara direkt efter fikat. Jag tog en kaffekopp och hälsade på alla men mina händer skakade, kaffet jag fick kunde jag inte få ned en endaste liten klunk ifrån, jag pratade forcerat och stammade fram vissa hälsningsfraser. Låt oss så här efteråt bara konstatera att mina så viktiga första tre sekunder inför en ny grupp var fullständigt katastrofala.

Vi gick till grupprummet. Det var varmt i lokalen. Det gjorde inte saken bättre. Jag lyckades få fram mitt bildspel och efter min väns introduktion stod jag så ensam framför en grupp som jag skulle inspirera. Något jag har gjort hundratals gånger men den här gången var det speciellt. Den här gången hade jag bestämt mig för att göra denna föreläsning den mest personliga jag någonsin gjort.

Något hände där framme. Jag kan bäst beskriva det som att köra bil eller cykla. Jag var åter i förarsätet och visste exakt hur jag skulle framföra mitt fordon. Trots några misstag här och där gick inledningen bra. Hade förberett mig väl med få men speciella bilder som förstärkte mitt budskap. Kände att deltagarna var med mig…tror jag…man vet ju aldrig som föreläsare.

Så kom det oundvikliga ungefär mitt i föreläsningen. Jag började bli alltmer personlig. Min powerpoint visade meningen ”Det är i motvind en drake flyger”. Det var mitt tecken till mig själv. Nu skulle jag ge mig ut på okänd mark. Berätta om personliga delar. Jag vävde in allt. Klyschor i stil med ”Det är lätt att visa sig stark då allt går bra, det är i krisen det visar sig vilken karaktär Du som människa har” samt ”Det finns två delar som definierar Dig som människa. Ditt tålamod när Du inte har något…och Din attityd när Du har allting.” 

Jag berättade till slut allt. Mina erfarenheter från att hängas ut i media för något man tycker är oförtjänt. Hur personliga samtal med någon man såg som en vän kan vändas emot dig. All negativitet på sociala medier. Hur media medvetet väljer att publicera uttalanden från en utan att man har uttalat sig. Hur ensam man är när alla vänder en ryggen. Hur alla negativa erfarenheter kan vändas till tillgångar. Hur man kort sagt gräver ned sig till att man reser sig med ett leende. Jag höll inte tillbaka någonting. Det formligen forsade ur mig och till slut kom jag på mig själv att snegla på klockan.

Min timme hade gått. Det var plötsligt slut. Några frågor i helgrupp hanns inte med men min vän sa till alla då han tackade av mig att jag stannar kvar efteråt under bensträckarpausen ifall någon hade någon fråga. Jag nickade men det var en vit lögn. Innerst inne ville jag fly trots applåderna jag fått efter min föreläsning. Det gick bra att stå framför alla och ”hålla låda” men direkt när det var slut kom ångesten och rädslan. Flyktbenägenheten var stor.

Det blev några mardrömslika sekunder då alla reste sig. Jag noterade nämligen allas ansikten. Det kan låta märkligt men jag hade inte sett dem under hela föreläsningen. Nu såg jag leendena, nu såg jag de raka mungiporna och jag tolkade in allt. Det formligen flödade av känslor. Jag måste ha svettats kopiöst i den varma lokalen.

Så kom den första personen fram till mig och jag kände det som om jag skulle dö. Hon nickade åt mig men jag kunde inte avläsa av hennes ansiktsuttryck vad hon tyckte om föreläsningen. Kunde inte avgöra om hon ville slå till mig eller krama mig. Till slut kom beviset. Det jag längtat efter. Leendet. Hon gav mig en stor kram och sa att det var det bästa hon lyssnat på. Jag besvarade hennes kram. Flera kom fram och berömde mig. De sa hur inspirerande jag varit. Hur de kommer bära med sig mina ord länge.

Jag växte som människa och jag njöt. Då min vän kom fram till mig som den siste i lokalen då alla hade gått ut la han sin ena hand om min kind. Då kände jag mina tårar som runnit längs mina kinder. Undrar för hur länge?

/m