Mats Uddin
författare/konstnär/coach/föreläsare
Den nya samhällsordningen
Först ett stort, underbart TACK, till er alla som läst och skickat meddelande till mig efter förra inlägget. Min blogg för en oftast tynande tillvaro men mitt senaste blogginlägg lästes inom ett par dagar av över 1000 personer. Fantastiskt! Stort tack.
Jag hoppas att jag har svarat personligen till er alla som hört av er men om jag missat någon ber jag om ursäkt och ber er maila eller skicka mess igen. Däremot…till er journalister som har hört av er – jag tänker inte ta kontakt med er. Jag vet vilken typ av journalistik ni företräder. Låt mig vara!
Har haft några underbara dagar i Skåne med min sambo. Bifogar här nedanför några av de underbara platser vi besökte på några av de utflyktsdagar vi hade tillsammans.
Är i skrivande stund på väg hem till Östergötland igen. Ska bli helt underbart att återse barnen igen. Däremot känns det tungt att lämna Limhamn och min sambo. Att ha barnen på ett geografiskt ställe och min sambo på ett annat är tärande. Mitt liv är indelat i 14-dagarsperioder. Halva mitt liv i Skåne och andra halvan i Östergötland. Jag älskar mina barn över allt annat men de senaste åren har visat mig ett Östergötland som bjudit mig på hat, förljugenhet, förtal och hemskheter. För mig är Östergötland ett län förknippat med ångest. Enda strimman ljus är mina älskade ungdomar/barn.
Med de känslorna är det nog inte så konstigt att jag känner en större frihet, värme och glädje i Skåne. Varje gång jag lämnar länet känns det jobbigt. Det blir faktiskt värre och värre för varje resa.
Har precis avslutat ett samtal med ännu en rekryterare. Har nu sökt 51 jobb/konsultuppdrag och alla slutar på samma sätt;
”Kunden skulle gärna vilja ha dig men du vet, även om det som skrivs om dig inte är sant, så läser alla rubrikerna.”
Förtalskampanjen förföljer mig. Ibland undrar jag över medias roll i vårt samhälle. Den tredje statsmakten men jag vill nog hävda att de är den första. Med makt att förtala och döma någon för evigt utan någon som helst bevisföring. Den möjligheten saknar regering och riksdag. Straffet för den stackare de hänger ut är en rubrik och vinklad text som för evigt är upplagd på nätet. Om den uthängde inte inom tre månader hör av sig till PO för att få en liten notis i den förtalade tidningen om upprättelse stannar rubrikerna för evigt.
Jag försöker förhålla mig till allt det nya. Samhällsordningen med media i topp, lynchhetsen på sociala medier och det nya ytliga idealet. Finner ingen rätsida men en snårig väg framåt. Så här försöker jag förhålla mig till det nya:
- förstå utifrån att ha blivit dömd
- acceptera att jag blir ratad
- vara ödmjuk trots att jag blivit uthängd
- vara den person som är kärleksfull trots att andra möter mig med hat
- bli bättre än de som försöker bryta ned mig
- läka mina sår istället för att bli bitter
- agera utifrån mitt hjärta istället för att reagera utifrån min vrede
Jag går vidare i livet. Det är inte enkelt, men alternativet skrämmer mig.
Utifrån alla hejarop från er om mitt manus jag nu har lämnat in till förlaget har jag blivit stärkt i uppfattningen att jag ska ge ut det, om förlaget tycker det håller förstås. Tusen tack!
Ses snart igen!
/m
9 kommentarer på “Den nya samhällsordningen”
Lämna en kommentar
Mats Uddin 
Styrkekramar till dej Mats
😢💜
GillaGillad av 1 person
Tack!
GillaGilla
Mats!
Det gör verkligen ont att läsa det du skriver. Berör på djupet.
Har flera fall i familjen och omgivningen med stora likheter. Har sett på nära håll vad det gör med personen som drabbas. Och de som står närmast. Att bli stämplad. Utan en rimlig chans att få upprättelse. För som du skriver, det finns redan en historia som någon annan har beskrivit. Och har den dessutom varit ute i media, då måste den vara sann, eller?
Min egen kommer här. Inte i samma klass. Men stor skada inom mig och för min familj. Det tog några år att få jobb. För vem ska vara referensen, när senaste chefen inte går att skriva in i ansökningsformuläret?
Jag blev kallad till ett möte med min närmaste chef och chefen över denna. Trodde jag skulle få beröm för månadens senaste insatser av hårt slit. Att jag fixat uppdraget trots hög belastning och kort om tid. Dessutom sa alla inblandade att resultatet var jättebra.
Så fel jag trodde. Där inne på kontoret blev jag skrattad åt och orden som användes var inlindat hot om omplacering, att få lämna om jag inte kunde anpassa mig till chefens regler… Hörde jag rätt? Vad hände egentligen? Och här satt jag ensam, utan någon facklig representant, eller annat vittne. Vem skulle intyga till min fördel det som just skedde. Och hur jag blev behandlad. Två chefer och en anställd.
Jag lämnade rummet i chock. Och bestämde mig. Jag tog min kappa och gick, efter tio år som anställd på företaget. Utan att någonsin ha tagit emot ett klagomål. Jag klev rakt ut i tomheten. Utan en plan. Men med en stolthet. Jag tar inte skit om jag inte förtjänar det!
Den nya chefen hade redan från start visat att han inte tyckte om mig. Och här kom chansen. En detalj han hängde upp sig på. Så ynka och inte alls i proportion till de orden han hävde ur sig när han satt där i rummet, hånleendes och utövade sin härskarteknik. ”Vad ska vi göra med dig? För jag vet faktiskt inte”. …
Sen följde en period där självkänslan utplånades. Och den stora tystnaden från arbetskamraterna infann sig. Ingen hörde av sig för att fråga hur jag mådde. På personalmötet meddelade chefen att jag hade fått nya möjligheter och valt att sluta.
Jag fick satsa på eget företagande. Utan lön. Försöka bygga nätverk. Hitta nya kontakter att sälja in mina tjänster till. Omskola mig.
Idag, flera år senare är jag tillbaka på företaget. Tvekade länge. Nu i en helt ny roll. Med helt andra arbetsuppgifter. Jag skulle inte få för mig att gå in på min gamla avdelning. Och tar helst en omväg om jag ser några kollegor från förr.
Det sätter sina spår att bli stämplad. Spår som aldrig går att sudda ut. Som förföljer i vaket tillstånd och i mardrömmar. Som påverkar långt fler än den som pekats ut. Och konsekvenserna som följer står sällan i proportion till det den utpekade anklagats för.
Brukar man inte säga att man ska låta någon annan gå i ens skor under 100 dagar ( eller är det fler?) för att få en uppfattning om vilket liv man lever? Kanske är dags att skicka iväg ett par skor Mats, från oss båda.
Styrkekram till dig!
/Emma
GillaGillad av 1 person
Tack, Emma för din fina kommentar. Du är en sann förebild som har tagit dig igenom en självkänsla som utplånades efter det du var med om. Otroligt starkt!
/m
GillaGillad av 1 person
Tack för att du berättar och att tog dig vidare så att du med din styrka och positiva energi kan fortsätta att bidra till arbetslivet och dina medmänniskor Emma!
Du är en unik människa som berör från första stund och för mig blev du en slags förebild redan innan jag fick förmånen att lära känna dig som vän. Kram Louise
GillaGilla
Det värker i mitt hjärta och du har fått betala ett högt pris. Jag finns vid din sida även om det ibland skiljer några mil mellan oss. Nu håller vi tummarna och hoppas att förlaget nappar på din bok!
GillaGilla
Tack, min kärlek. Vet inte hur jag skulle ha klarat mig utan dig! Ti amo!
/m
GillaGilla
Ti amo❤️
GillaGilla
Jag tror generellt att många starka människor som vågar gå sin egen väg ofta får betala ett högt pris för det. Det är inte ens säkert att de som utsätter en person förstår varför den gör det. Tack och lov har ofta samma personer som utsätts en inre styrka som gör att de också strävar vidare och lyckas hitta nya vägar i livet.
Det är både en gåva och ibland ett helvete att våga gå sin egen väg eftersom man tvingas klättra ensam vissa sträckor. Det kommer som tur är nya intressanta människor längs med vägen som man inte skulle träffat annars.
GillaGilla